häj hhäj.
solen börjar gå upp och jag ba sitter här vid fönstret och tänker. jag är fan i Sverige nu. va? japp. alltså chocken på Arlanda i måndags vart enorm. först sätta sig på ett plan från Bangkok och redan när jag sätter min fot in i planet hör jag en massa svenska. jag rycker till. är så ovan nuförtiden. stockholmska, det hade jag nästan glömt bort. och plötsligt märker jag hur alla ser ut som jag och är lite allmänt småirriterade över småsaker. "så där kan du ju inte göra!!!!!!!!", "herreguuuuu va jobbigt det är" och hej å hå hit och dit. men en blir ändå lite glad på något sätt, för jag hade förträngt allt. allt om Sverige och svenskar och hur allt funkar.
bredvid mig sitter en förskrämd kvinna som ser ut att få en panikattack när som helst. hon ber flygvärdinnan om en ny plats så långt bort från ett fönster det bara går. jag frågar om det går bra med henne, och om hon hellre vill ha min plats. hon ser på mig som om jag är hur konstig som helst och avböjer min förfrågan. just det ja, nu minns jag ju. man gör inte så hemma. alla fixar själv. japp.
men nu låter det ju som att jag är skitnegativ om svea land men det är jag ju inte egentligen. det är bara sjukt ovant. hur fan beter man sig här nu igen? är det verkligen så konstigt att prata med en ny människa på bussen, tåget, planet? jag vill prata med alla jag ser nästan men känner mig som ett freak. men jag är så van att det är så man gör nu.
i sydney träffade jag en annan svensk som nyss kommit till aus. han pratade om att det är så skönt där för man kunde prata så lätt med folk, och han berättade om hur han hade blivit hembjuden av en helt random dude på nyår. " det skulle ju aaaaaldrig hända i Sverige" sa han. det trodde jag inte alls på sa jag. för hur var det nu igen, så rädda för ny kontakt är vi väl inte hemma?? trodde jag då i alla fall, men nu är jag inte lika säker. för egentligen är vi ju hur trevliga som helts och utomlands ses vi (lite fördomsfullt kanske ja) som ett jätteglatt folk och att vi tydligen är helt galna och alla vill lära känna en svensk typ. så varför är så osociala så fort vi kommer hem igen? jag märker redan på mig själv hur jag jättelätt låter mig sköljas med mer och mer in i den vintergråa vågen av osocialitet och kryper mer och mer in i den svenska kulturen.
men ja, jag fattar ingenting. varför är det så då, att utomlands är vi så sjukt sociala och glada och helt Amazing men så fort vi kommer hem och hösten kryper på så blir vi som rädda små kottar som hellre står och ser på när väskrullbandet går sönder på flygplatsen än att helt enkelt flytta på väskorna som fastnat så allt kan gå som smort igen?
solen börjar gå upp och jag ba sitter här vid fönstret och tänker. jag är fan i Sverige nu. va? japp. alltså chocken på Arlanda i måndags vart enorm. först sätta sig på ett plan från Bangkok och redan när jag sätter min fot in i planet hör jag en massa svenska. jag rycker till. är så ovan nuförtiden. stockholmska, det hade jag nästan glömt bort. och plötsligt märker jag hur alla ser ut som jag och är lite allmänt småirriterade över småsaker. "så där kan du ju inte göra!!!!!!!!", "herreguuuuu va jobbigt det är" och hej å hå hit och dit. men en blir ändå lite glad på något sätt, för jag hade förträngt allt. allt om Sverige och svenskar och hur allt funkar.
bredvid mig sitter en förskrämd kvinna som ser ut att få en panikattack när som helst. hon ber flygvärdinnan om en ny plats så långt bort från ett fönster det bara går. jag frågar om det går bra med henne, och om hon hellre vill ha min plats. hon ser på mig som om jag är hur konstig som helst och avböjer min förfrågan. just det ja, nu minns jag ju. man gör inte så hemma. alla fixar själv. japp.
men nu låter det ju som att jag är skitnegativ om svea land men det är jag ju inte egentligen. det är bara sjukt ovant. hur fan beter man sig här nu igen? är det verkligen så konstigt att prata med en ny människa på bussen, tåget, planet? jag vill prata med alla jag ser nästan men känner mig som ett freak. men jag är så van att det är så man gör nu.
i sydney träffade jag en annan svensk som nyss kommit till aus. han pratade om att det är så skönt där för man kunde prata så lätt med folk, och han berättade om hur han hade blivit hembjuden av en helt random dude på nyår. " det skulle ju aaaaaldrig hända i Sverige" sa han. det trodde jag inte alls på sa jag. för hur var det nu igen, så rädda för ny kontakt är vi väl inte hemma?? trodde jag då i alla fall, men nu är jag inte lika säker. för egentligen är vi ju hur trevliga som helts och utomlands ses vi (lite fördomsfullt kanske ja) som ett jätteglatt folk och att vi tydligen är helt galna och alla vill lära känna en svensk typ. så varför är så osociala så fort vi kommer hem igen? jag märker redan på mig själv hur jag jättelätt låter mig sköljas med mer och mer in i den vintergråa vågen av osocialitet och kryper mer och mer in i den svenska kulturen.
men ja, jag fattar ingenting. varför är det så då, att utomlands är vi så sjukt sociala och glada och helt Amazing men så fort vi kommer hem och hösten kryper på så blir vi som rädda små kottar som hellre står och ser på när väskrullbandet går sönder på flygplatsen än att helt enkelt flytta på väskorna som fastnat så allt kan gå som smort igen?
